Hur vanligt är dissociation?
Datum: Thursday 08 July @ 01:40
Ämne: Information och Fakta


Ett stycke ur boken "Psykoterapi vid dissociativa störningar"



-Hur mÄnga av den svenska psykiatrin som egentligen lider av patologisk dissociation i olika former Àr det ingen som vet - det Àr inte undersökt.
Internationellt Àr diagnosen DID, DDNOS och depersonalisationssyndrom vÀl belagda.
Brand (2009) redogör för ett stort antal studier frÄn tre vÀrldsdelar dÀr man undersökt förekomst av dissociativa störningar; man finner i klinisk populationer minst 5%, i öppenvÄrden 12-38%, och inom slutenvÄrden 5-20,7%, med ett medelvÀrde pÄ 10%.

Det Àr Àven belagt att andelen personer med dissociation ur normalbefolkningen ligger mellan 2-10% beroende pÄ vilka inklusionskriterier som anvÀnds!
Till exempel fann man pÄ Nya Zeeland (Mulder m.fl. 1998) och i Finland (Maaranen m.fl. 2005) att 6% respektive 4,1-5,9% av befolkningen hade höga dissociations-vÀrden.
Det finns oss veterligen ingen undersökning av svensk normalpopulation av vuxna.
I en randomiserad nationell studie visade sig 53% av patienter behandlade för BPD (borderline) i öppenvÄrden ha dissociativa störningar. 11% uppfyllde dessutom kriterier för DID = dissociativ identitetsstörning, (Brand).

Dissociation som fenomen Àr vÀl belagd och patologisk dissociation kan ses som en starkt bidragande orsak till begrÀnsade och plÄgade mÀnniskoliv.
Det tankemÀssiga mörker Sigmund Freuds förnekande av barndomstrauma och dissociativ hysteri lÀmnade efter sig, har börjat ljusna.
LÄt oss hoppas att det kommer att medföra gryende utsikter för de av vÄra patienter som redan drabbats hÄrt av anknytningsskador med eller utan dÀrpÄ följande övergrepp.
Dessa har ofta lett till patologisk dissociation och en ökad sÄrbarhet avseende tillstÄnd av stress och psykisk traumatisering, dÀr Àven samhÀllets, inklusive psykiatrins, blindhet ibland bidragit till ytterligare traumatisering.

Det Àr i det mest extrema fallen av traumatisering och dissociation = DID - behöver kroppen inte ens upplevas som den egna och kan dÀrför, till synes utan konsekvenser, oproblematiskt utsÀttas för plÄga eller övergrepp och i förlÀngningen dödas som ett sÀtt att slippa outhÀrdlig smÀrta.

Sar & Özturk (2009) konstaterar att personer med DID och schizofreni delar ett antal psykopatologier som; hörselhallucinationer, paranoida idĂ©er och Schaneiderianska förstarangssymptom ( = schizofrenins positiva symtom), som till exempel upplevelsen av att nĂ„gon annan Ă€n sjĂ€lv satt tankar i ens huvud.

Differentialdiagnos mellan schizofreni och DID Àr dock viktig att stÀlla, eftersom tillstÄnden utifrÄn rÄdande förstÄelse tycks ha glÀdje av olika behandlingar.
Patienter med DID svarar vÀl pÄ adekvat psykoterapi men har mÄttlig glÀdje av medicinering.
Detta tyder pÄ att olika neuronala processer som leder till uppkomsten av DID respektive schizofreni.
TillstÄnden har, enligt Vermetten, Lanius & bremner (2009) olika uttryck och olika bakgrund.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Schore (2009) konstaterar att försummelse och övergrepp av spÀdbarn leder till en direkt pÄverkan pÄ det vÀxande högra hjÀrnhalvan. Detta kommer att resultera i en omogen höger hjÀrnhalva med stora svÄrigheter att reglera starka negativa affekter (kÀnslor).
Det som utmÀrker en sÄdan hjÀrna och i förlÀngningen person, Àr ett överaktivt limbiskt system, en synaptisk arkitektur med "neurologiska Àrr".
HÀrmed pÄverkas personens beteende (bristande impulskontroll) och kognitioner
(t ex mentaliseringsproblem).

En person med sÄdana svÄrigheter kommer att vara mer stresskÀnslig senare i livet. Det medför bl.a en ökad risk för uppkomsten av stressrelaterade psykiatriska tillstÄnd.
Även om Ă€rren berĂ€ttar varifrĂ„n vi kommer, sĂ€ger de inte nödvĂ€ndigtvis vart vi Ă€r pĂ„ vĂ€g. Schore (2003) har sjĂ€lv myntat begreppet förvĂ€rvat trygg anknytning och Siegel (1999, 2003, 2007) lyfter fram vad psykoterapi samt egen trĂ€ning (den form av sjĂ€lvhypnos som kallas mindfulness) kan göra för att frĂ€mja Ă„terhĂ€mtning i centrala nervsystemet.

Uppenbarligen har vissa psykiatriska tillstÄnd sin uppkomst i extrem försummelse och övergrepp, eventuellt i samband med genetik och uteblivet stöd frÄn samhÀllets sida. De kan leda till svÄrbehandlade och synes kroniska komplexa tillstÄnd. Inom den den somatiska vÄrden leder dock inte jÀmförbart komplexa och handikappande tillstÄnd till uppgivenhet och utebliven vÄrd.

Ur boken "Psykoterapi vid dissociativa störningar"
Av Anna Gerge





Den här artikeln kommer frćn we DID it ~ mötesplats för DID/PTSD/DDNOS
http://www.wedidit.se

Adressen till denna artikel är:
http://www.wedidit.se/modules.php?name=News&file=article&sid=27